MENYBILDENHAMNARHÄR(tabortdennatext)

Ur boken jag vill inte dö jag vill bara inte leva

När man inte orkar och inte vill leva, men man vill inte dö.

Mitt problem är att jag inte kan sluta tänka. Jag kan sluta känna ( vanligtvis är det då problemen börjar), men jag kan inte sluta tänka. Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrade i furafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det över styr.

Men drogerna gör mig inte lycklig. Drogerna löser inte mina problem. Drogerna är ingen quick fix. Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkandes i mellangärdet, stått vid spåret beredd att hoppa, varit vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot strupen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger att " vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi måste också få må dåligt. "


Utkast 7 augusti 2013

Det är farligt när man känner sig säker med någon. När man mår bra i hans famn. Känner sig hemma där. 
Det är bättre att inte tillåta sig känna det. För då kan man inte bli lämnad. Och att bli lämnad av personen som gör att man känner sig trygg är nog det värsta som finns. 
Så ibland är det bättre att vara ensam även om det är jobbigt. Men då kan ingen skada en. 

Julmarknad och ångest

Av någon anledning så trodde jag att det här skulle bli en bra dag och bra helg. Mysigt att få komma och dessutom med julmarknad nu i helgen. 
Men det blev en lördag fylld med ångest och smärta. Tre veckor och min hosta blir bara värre, jag äter och spyr upp det nån minut senare. Kan inte vara ute längre på grym av att jag mår så illa. Kräkfobi och ätstörning och extrem hosta som gör att man spyr hela tiden är verkligen ingen bra kombo. 
Dessutom var jag ute och gick idag, vilket blev det längsta på över två veckor som jag har gått och självklart med alla miljarders tankar i följe. Känner att detta blir en väldigt negativ text men känner att jag måste skriva av mig. Och jag känner att jag håller att falla ner, inte bokstavligt talat utan den senaste tiden har jag hållit mig just vid vattenytan, jag har klarat av att andas och jag har varit okej, men nu nu sjunker jag. Jag faller ner mot den kalla mörka hårda. Jag vet inte varför, jag menar jag mår inte dåligt, tror jag… men jag känner mig vilsen, väldigt vilsen. Känner mig inte hemma någonstans och är så less som det går att bli. 
Och den härdumma idiotiska äckel förkylningen hjälper verkligen inte!  

Tidigare inlägg