Tre år och saknaden blir bara större. Man tror att man kommer att bli van med tiden men fortfarande väntar jag och hoppas på att det är du som ringer, tänker fortfarande att du borde vara med på alla högtiderna för det ska du ju vara, du har alltid funnits där.
Och jag vet att många tyckte att du var jävlig och rent utav otrevlig men vi som kände dig vet hur mycket du brydde dig om oss och allt du älskade oss, du visade bara det på ditt egna sätt. Jag önskar utav hela mitt hjärtat att du hade varit kvar bland oss, kunnat se mig nu, jag har vuxit så mycket de senaste åren och kämpa men jag tänker inte sluta kämpa utan jag har bara börjat. Det ska bli bättre nu.
Det går knappt en dag utan att jag tänker på dig och det märks hela tiden att du är biten som fattas, du var inte familj biologiskt men jag har alltid räknat dig som släkt och kommer alltid göra det.