När man inte orkar och inte vill leva, men man vill inte dö.

Mitt problem är att jag inte kan sluta tänka. Jag kan sluta känna ( vanligtvis är det då problemen börjar), men jag kan inte sluta tänka. Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrade i furafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det över styr.

Men drogerna gör mig inte lycklig. Drogerna löser inte mina problem. Drogerna är ingen quick fix. Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkandes i mellangärdet, stått vid spåret beredd att hoppa, varit vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot strupen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger att " vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi måste också få må dåligt. "